Det gör så ont i mitt hjärta när mina vänner mår dåligt. Vissa vänner har jag en jävligt konstig historia med, men jag ger alla en chans. Och även om man hatat varandra, whatever, så vill jag finnas, vill vara en bättre människa än den som last-year-Emilia skulle ha varit. Det gör så ont att man inte kan hjälpa till ibland. För vad mer kan man göra än att trösta, krama och stötta? Vill sträcka ut min hand till varenda liten själ därute som gått vilse, gått in i mörkret, det där stora hålet. Jag vill se leenden, för det blir man själv glad av, inte sant? Alltså det suger att höra dethär men allting tar sin tid och det är tiden och tålamodet som får bort sorgen, believe me. Åhh vad jag vill uppfinna ett happy-pill. Ni anar inte. ♥