:(
| Postat i: Emis thoughts
1
Hej ❤
Idag vaknade jag upp ledsen. Allt kändes bara som ett stort svart, kallt hål. Jag tror inte det är så hälsosamt för en människa att vara utan vänner. Jag har liksom ingen att dela tankar och känslor med. Har ingen att dela mina nyheter med, min glädje och min sorg. Alla jag trodde var mina vänner har bara..försvunnit. Och dom som påstår sig vara mina vänner hör ALDRIG av sig eller tar initiativ till att ses. Dom som smsar mig är min mamma, min chef och mina kollegor. Okej fett ärligt inlägg just nu. Men ja e trött på att hålla saker inne. Ändå typ ingen som läser min blogg längre, så who cares. Jag tänker på dethär varje dag. Hur jag bara är med mig själv. Det har varit nyttigt, att vara själv, med mig. Men efter ett tag börjar det hända dåliga saker i psyket. Jag går och shoppar själv, solar själv, dansar själv, kollar film själv. Eller med mamma. Och don't get me wrong jag älskar henne men en människa behöver kompisar. Hur fan skaffar man vänner i denhär åldern? Eller är jag bara en så hemskt krävande människa att jag tar död på alla relationer i mitt liv? Allt jag kände att jag åstadkommit för 3 år sen är nu borta. Kompisar, dans, motivation.
Dehär känns fett b..jag som var så ööööverlycklig över semester, resan, allt. Och nu har halva sommaren gått. Och vad har jag gjort? Jobbat, shoppat och sovit. Saknar alla dessa utekvällar, grillkvällar, bio kvällar, bar kvällar, danskvällar..det sociala livet liksom..
hejdå bajs år
| Postat i: Emis thoughts
0
Goddagens! Då har vi hamnat på den sista dagen av dethär jävla skit året. Ja, SKIT år är exakt vad det har varit. Dethär året har jag fått stå ut med så mycket KAOS. Utav 365 dagar har jag varit gråt-fri i kanske...50 dagar? Jag har fått stå ut med grov mobbing, stormiga relationer och brutaaala svek. Något jag än idag bearbetar. In och ut på kliniker, sjukhus, vårdcentralen, träffat kanske 15 psykologer och läkare osv. Jag fick min diagnos, började min behandling och började på riktigt att tänka på vad jag ska göra med mitt liv. Sen studenten för 4 år sen har jag verkligen bara irrat omkring och varit..vilse. Jag har aldrig isolerat mig så mycket som jag gjort dethär året. Aldrig. Har träffat vänner vid MAX 10 tillfällen, knappt gått ut. Bara hatat mig själv. Mitt snea osymmetriska jävla ansikte, min kropp, mina kläder, mina val, hur jag pratar, hur jag äter, ALLT. Såhär självkritisk har jag aldrig varit, men jag tror att jag vet vad det beror på. Dock vill jag inte skriva om det då personen/personerna kanske läser min blogg och det är liksom ingen ide att dra upp gammal skit längre.
Mycket som hindrat mig ifrån att kunna vara den jag vill vara, mycket jag lärt mig utav mitt mående, lärt mig ordet ACCEPTANS till min diagnos. Och nu är det JOBB som gäller. Jobba på mina känslor, jobba på relationer, jobba på självkänslan och självförtroendet, jobba på att ta varje dag som den kommer, jobba på att SLAPPNA AV. Jag har valt att ''kasta'' vissa personer ur mitt liv helt enkelt för att dom relationerna varit FETT ohälsosamma för mig och jag har känt bland många ''vänner'' att..jag är inte deras vän, egentligen. Det är bara jag som ser det så. Naivt tänkande. Jag har en tendens att ge ALLDELES för mycket fokus åt andra än MIG och MITT mående. Helt ärligt, jag ÄR hellre själv än att tvinga mig in i giftiga vänskaper, relationer, jobb, platser, etc. Jag hoppas verkligen att 2018 ger mig en bättre syn på livet, perspektiv. Jag är tacksam för alla prövningar ändå för dom har fått mig att inse att jag är så jävla stark. Att jag klarat mig igenom detta år med min diagnos och mina svårigheter utan att ta mitt liv..det har inte varit lätt. Men jag har inte gett upp. Jag duger. Jag tror att jag duger iallafall. Och jag lever än.
Borderline/ Jag och Lola
| Postat i: Emi - get to know me, Emis thoughts
0
Den 29 juni 2017 kom dagen jag egentligen aldrig tänkt skulle komma.
Dagen då jag blev diagnostiserad med Borderline Personlighetsstörning.
Varför har jag valt att skriva om det på bloggen? Jo, för att skriva av mig känslor och förklara för mina närmsta som läser, hur Borderline ser ut i MITT fall, blandat med mina personlighetsdrag. ''Grunderna'' i Borderline är likadana för de som har det, men sen finns det annat som är en bonus, eller tvärtom.
Under hela mitt liv (men främst sen jag var 12 år gammal) har jag känt att jag är annorlunda. Att jag inte passar in, att ingen skulle sakna mig om jag försvann. I alla umgängen och alla relationer jag haft, har jag känt så. Ifrågasatt vem fan jag är, vad jag tycker om, vad jag står för, värderar. Försökt bete mig annorlunda så att folk tycker om mig, för att jag är som dom. Och jag har utvecklat ett mönster som klart och tydligt syns och förstör det mesta som kommer i min väg, i mitt liv. Jag har alltid fått höra att jag är lat, att jag överdriver, att jag är en dramaqueen, att jag inte kommer komma nånstans i mitt liv så negativ som jag är. Jag har fått höra det så mycket att jag tillslut trodde på det själv och börjde se mig själv som en värdelös människa, i ALLT jag gjorde och ALLT jag sa. Aldrig haft ett självförtroende och aldrig trott att människor som tycker om mig gör det för den jag är. Dom kanske bara vill vara snälla.
Jag har aldrig tänkt så långt, att jag, skulle kunna ha en diagnos. Tänkte bara; äsch, jag är en ond, självisk och psykopatisk människa. För det är i princip det jag fått höra dag in och dag ut. Men sen gick åren och jag märkte; något var fel. Jag förstörde alla mina relationer, förstörde helt enkelt allt som gick bra för mig. Hur? Varför?
Jo, när man har Borderline, finns nästan inget stopp, ingen självkontroll. Känslor styr ens liv, känslor man inte kan kontrollera hur mycket man än försöker; och därifrån är självskadebeteende ganska vanligt. Man har nästan inga identitetskänslor och tvivlar på vem man egentligen är. Man reagerar snabbt, man håller kvar vid saker mycket längre. Man har helt enkelt mer känslor än andra och därför känner man saker djupare. Man är livrädd för att bli övergiven, och därför kan man själv välja att lämna nån eller något för att slippa att bli lämnad. Man har starka impulser. Impulser som man tror är rätt, det man vill. Tex vill man starkt undvika vissa situationer, platser eller personer. Borderline styr ens hjärna och man har brutala tomhetskänslor. ''Varför finns jag? Tycker folk om mig? Eller tycker dom att jag är jobbig för att jag mår som jag gör?''
Jag har väldigt länge isolerat mig själv. Anledningarna är väl att; jag tror att folk (på bussen, tunnelbanan, i affären, vänner, familj etc) ser det som händer inombords, inom mig. Att dom dömer mig, ser ner på mig, ser ner på allt jag gör och anser att jag är en wannabe, inte tillräcklig, konstig, jobbig, i vägen. Känns som att folk blir arga på en, när man mår dåligt, inte orkar gå ut eller umgås där det är mycket människor. Det är en hemsk känsla att behöva ha. Man jämför sig ständigt med andra och försöker alltid att passa in, allt för att bli accepterad och omtyckt. En enkel sak, som tex min dans; kan köra ner mig i botten pga alla tankar och känslor man inte kan sortera eller själv ens förstå. En enkel sak som att publicera ett foto eller en video, kan starta tankar som; Dom tycker säkert jag är fin, men inte tillräckligt. Dansen är säkert bra, men inte tillräckligt. Inget jag gör känns tillräckligt för att bli älskad och accepterad som andra, inte tillräckligt duktig eller ambitiös. Inte tillräcklig för att kunna ha som sin kompis, för att ha en i sitt liv. Förut var jag mer social när jag var med folk, jag la upp massa foton, gjorde allt jag kände att jag ville göra. Nuförtiden granskar jag allt. Är det här okej? Eller är det för mycket? Ska jag radera eller hålla kvar? Vad tänker dom?
Vänner har kommit och gått, och ibland undrar jag; har dom lämnat mig, för att jag var den jag var? Eller växte vi ifrån varann? Har så mycket frågor som jag aldrig kommer kunna få svar på, vissa dagar känns det bra, det behövs inte, det är historia. Vissa dagar är svar allt man vill ha. För att kunna pussla ihop sitt liv, se vart det gick snett, varför jag står här utan dom vännerna jag trodde var förevigt, för att kunna gå vidare.
Sen jag fick diagnosen har mitt liv vänt. Nu vet jag varför folk inte förstår mig och det jag känner. Jag vet nu varför jag har svårigheter med saker som normala människor anser jättelätta. Jag vet varför jag knyter mig fast så hårt i relationer, vet varför alla bekräftelsebehov från alla finns där, och acceptansen. Vissa saker har jag börjat acceptera o leva med; att jag är tillbakadragen, inte har många vänner, inte är nån som man vill lita på, hålla kvar eller älska. Min barndom har mycket med dethär att göra.
Det sjuka är att jag alltid velat bli sedd som en glad och positiv tjej. En hjälpsam och pålitlig tjej/vän. Och jag har försökt, har gått i terapi, har läst självhjälpsböcker, kollat peppande dokumentärer, föreläsningar, tränat tankarna in i olika tankemönster och en period även låtsats att jag mår bra, låtsades så mycket att jag tillslut trodde på det själv. Men lika fort som jag går in i det, lika fort tappar jag det.
Jag är inte borderline, borderline är inte jag. Men den finns där, och för att underlätta just under de svåra dagarna och kunna skoja om saker/mig själv, har jag ett ''alter ego'', inte borderline-emilia, denna gång döper jag mitt borderline-jag, till Lola. Ja okej lite skumt, men sån är jag. Och när Lola kommer fram, det är då jag kliver åt sidan och hamnar i nå sorts ''koma'' och låter henne ta över, förstöra. För hon har mer makt och en starkare vilja.
Jag kommer att påbörja en behandling i höst. Något jag fruktar, för hur ska jag egentligen någonsin kunna acceptera, att jag är ''sjuk''? Okej det blev en rörig text, tappar tråden hela tiden, men det är lite så det blir, eftersom man är fast i sina 1238746 miljoner tankar.
Tillsist, med dethär inlägget; vill jag säga Förlåt till alla människor jag nånsin sårat eller fått att känna sig oälskade, ouppskattade. Jag vill säga Tack till dom som står kvar. Och jag vill säga Lycka till, till mig själv, mig själv och Lola.
i fucking did it
| Postat i: Emis thoughts, Emis world of dance
0
En sak från min bucket list har alltid varit att vinna ett pris för just DANS. Jag hann aldrig komma så långt inom pardansen pga att min danspartner ville sluta dansa/tävla, så det blev bara inte av. Nu har jag dedikerat 6 år av mitt liv till dancehallen, mitt livs stora kärlek och tröst. Låter kanske dumt, men dancehall är så varierat och jag gillar det, det passar mig. Och nu ställde jag mig på DHQ SCENEN och kammade hem TREDJE PRISET. I SVERIGE. JAG.
(Vann även produkter från Oriflame)
Klicka på bilden för att den ska bli större
swedens dancehall queen 2017
0
Okej. Jag vet inte var jag ska börja..
Så jag börjar med att säga att det var så fucked up KUL!!!!! Visst det var stressigt osv som det är på tävlingar, men det var en sjuk upplevelse. Min första tävling någonsin och jag hamnade i FINAL. Jag trodde ärligt att jag skulle åka ut efter mitt andra solo (tredje ronden) då jag var off-beat och slarvade pga alla felen. Men jag hade nog med poäng och hamnade i TOPP 3. Låt mig bara säga såhär, att tävla med en fraktur sen 2 veckor tillbaka i stortån var inget lätt. Det var osäkert om jag ens skulle köra pga att jag knappt kunde gå vilket resulterade i att jag bara vilade och vilade = ingen träning alls. Men bara för FEM dagar sen bestämde jag mig att NEJ NU SKA JA GÖRA DETHÄR, vare sig jag bryter hela jävla foten eller ej. Det har varit en dröm för mig att stå på DHQ scenen och nu har den drömmen uppfyllts.Jag hade kunnat göra 10000 gånger bättre, det vet jag mycket väl och alla som känner mig. MEN, jag tror inte nån förstår hur glad och stolt jag är över mig själv som först och främst VÅGADE och TOG TAG I DET.
Finalen...är jag riktigt, riktigt besviken på. Tyvärr, jag sov genom hela skiten. Tänkte på allt jag skulle göra och det blev kortslutning i skallen så jag gick mest runt och lekte med håret och skakade rumpan..medans de andra kämpade för livet, precis som man ska göra haha.
Nåväl, ska inte älta det mer, jag kan bättre, men jag förtjänade faktiskt
min mycket mycket fina TREDJE PLATS ❤ ❤❤ SÅ GLAD ❤
Jag har haft så otroligt mycket stöd på sistone under fot-skadan och förberedelserna inför tävlingen.
Jag vill ge ett speciellt TACK till personerna som varit med mig mest just nu genom allt. Angiie, Stina, Charly, Dymondz, min moster Paulina & hennes man. TACK för er positivitet, ert hopp och ert pepp. TACK TACK TACK ❤
Tema: Workout girl
Rond 1:
Koreografi, rekvisita: Boombox & Gymboll
Rond 2:
Freestyle (har tyvärr ingen bild så tog bild på en video) rekvitsita: Hantlar
Rond 3
Koreografi, rekvisita: Yogamatta
FINALEN
Vinnaren: Henna
2:a plats: Miss Kusher
3:e plats: Emi Revolution
TACK FÖR I ÅR
❤
feelings
| Postat i: Emi pics, Emis thoughts
0
I just can't seem to find a way to leave the love behind.
Isn't love a tricky thing? Eller känslor överhuvudtaget. Känslor för människor, känslor för djur, för föremål, för abstrakta saker. Jag har försökt väcka mina olika sorters känslor för att dämpa andra känslor med att ''go outside my box''. Kollat lite volontärresor ner till Spanien för att arbeta med hundar, kollat volontärresor ner till Afrika till barnen, ni vet, tänkt ur ett annat perspektiv. Men jag e typ livrädd att göra saker själv, så, att bestämma sig för något lifechanging kan ta lite tid....Vill liksom göra rätt.
att resa
| Postat i: Emis thoughts
0
Haha, vadå coming home again? Nejnej. Jag personligen älskar att resa. Inte bara för att komma till sol och bad, det är en vikig del ja, men när jag reser brukar jag ofta se mig mycket omkring och studera platsen jag är på. Jag tycker att det är otroligt intressant att se hur människor lever på denna jord. Hur de uttalar saker, hur de för sig, kropps-språk, hur deras land & kultur har format de. Jag älskar att upptäcka nya metoder osv utomlands. Bor man i Sverige (eller vilket land som helst) och har ett vanligt 9-17 jobb så blir det lätt att mn fastnar i sin bubbla och tror att allt är likadant överallt. Jag tycker inte om det..Man har ju ingen verklighets-uppfattning. Jag vill försöka se mig själv i andra länder, tänka hur jag skulle vara, göra saker etc. Kulturer, religioner och människor är så himla vackert. Jag kommer ihåg hur fort jag blev tårögd när jag var i Gambia. Människorna har verkligen inget mer än skjul och hyddor, men de är världens gladaste och snällaste människor. Jag hade bara sett på reklamer och läst lite, men jag kunde aldrig tänka mig känslan av att få se allt det live. I Spanien var folk väldigt trevliga och kärleksfulla utan några ''hidden agendas'', när jag var på Cypern såg jag ganska tydligt ''krocken'' mellan den turkiska och den grekiska sidan. På varje sida var typ ALLT helt annorlunda, inte alls likt varann, i Italien verkade folk väldigt uppåt, aktiva, hängde mycket folk i stan, på caféer, det känns som att folk går ut och gör saker mer där av någon anledning, eller iallafall på ett annat sätt, det verkade roligare än t.ex en utekväll här, haha. Liksom, jag tycker att det är inspirerande och lärorikt att se allt detta, allt man inte ser dagligen. Man lär sig otroligt mycket, man uppskattar mer, man tar åt sig på en helt annan nivå, och det gillar jag, starkt. Så ni kan ju tänka er hur spändjag är inför min Spanien-resa. Nu kommer jag vara där ett längre tag än sist (1 vecka) och jag ser fram emot att titta, lära mig och uppskatta! :)
värt att tänka på
| Postat i: Emis thoughts
0
Livet är inte ett problem som ska lösas
utan en verklighet som ska upplevas
utan en verklighet som ska upplevas
En del människor gnäller alltid över att rosor har taggar.
Jag är tacksam att taggar har rosor
Jag är tacksam att taggar har rosor
Ta alltid ut lyckan i förskott
det värsta som kan hända är att du varit lycklig i onödan
det värsta som kan hända är att du varit lycklig i onödan
50 days til Puerto Banus, Marbella (Malaga)
| Postat i: Emis thoughts
1
Okej, jag vet inte om jag gjort nåt inlägg om detta? Men jag gör det nu iallafall! Sitter här i min säng och lyssnar på alla dessa gamla sommar-fest-låtar och det bara pirrar i magen. Aldrig känt denna känsla! Men om 50 dagar flyttar jag till Spanieeeeeeen! Japp! I början var det tänkt att jag skulle plugga till Makeupartist i tre veckor, men jag vill stanna där och jobba ett tag efter, utforska lite liksom. Så..vi får se, men hursomhelst så åker jag den 5 Augusti och jag är SÅ nervös. På bilderna nedan ser ni området där jag kommer att bo (Dama de noche heter det) och även andra elever som utbildar sig till Dj's och Bartdender's också! Jag är SÅ taggad, dethär kommer att bli ett minne för livet! Nyss var det Januari och det kändes så långt bort och nu är det bara 50 dagar kvar? SHIT. Har inga ord, är bara så glad för detta.
this beautiful person
| Postat i: Emis friends&family, Emis thoughts
2
Jag satt och tänkte, försökte verkligen komma på någon vän..men den enda som hela tiden fanns i mitt huvud när det gäller detta är min moster Paulina. Ända sedan jag var liten har Paulina alltid visat att hon verkligen bryr sig om mig, att jag finns. Jag satt alltid med henne när hon fixade sig och beundrade hur vacker hon var (är!), satt med henne när hon kreativt gjorde om möbler osv i sitt rum, hon sminkade mig till alla sorters konstiga grejer och vi förevigade det med fotografier. Hon var den som fick mig in i reggaevärlden, bland annat pga hennes otroliga sångröst som ger mig rysningar varje varje gång samt hennes SJUKT bra-iga musiksmak. Vi köpte tyger, gjorde tröjor, bakade och larvade oss på bara det sättet jag och hon förstår och tycker är kul. Hon var den första som kom hem till mig efter ett självmordsförsök när jag var 13 (!) år gammal, hon var den som grät och visade att jag betyder något. Hon gjorde en låt till mig som jag än idag lyssnar på. Paulina är personen som bevisat att man inte behöver ha tre kg smink för att vara fin, hon är den som alltid peppat mig och stöttat mig vad jag än valt i livet. Skickat tips på jobb-sidor, annonser, roliga makeupgrejer, you name it. Hon har ringt mig tillsammans med hennes man och pratat och pratat tills jag mått bättre eller förstått något bättre. Hon har suttit och krigat med mig och mina läxor och aldrig gett upp hoppet om varken det eller mig. Hon var verkligen mitt ljus i mörkret under de åren vi var som tightast. Tänk att denna person är min moster?! Jag ser henne som min syster, min vän, min ängel. Jag är så otroligt tacksam för hennes stöd när det gäller mitt val av yrke, dansen, speciellt dansen. Gud vad denna människa STÅR KVAR vid ens sida. Hon är så humble, från topp till tå. Tänk att den coola tjejen nu är världens kreativaste, coolaste och finaste FRU OCH TVÅ-BARNS-MAMMA?! Jag sitter här med tårarna rinnandes ner för mina kinder, för denna människa..en sån människa som Paulina är borde ALLA ha i sitt liv. Som finns vid min sida även om hon inte gillar något jag gör eller säger. Hon som kan ringa samtidigt då jag försöker ringa henne, som ger världens bästa tips, råd, komplimanger, stöd, peppande ord, allt bra ni kan tänka er.
Jag skulle inte vara något utan henne. Hon har gjort mig till en så mycket bättre människa än vad jag någonsin skulle ha blivit. Jag har inga ord för hur mycket jag älskar henne, hur tacksam jag är för allt hon gjort för mig ända sedan jag var liten och hjälplös. Jag älskar henne så himla mycket, det går bara inte att beskriva..
Gamla bilder på Paulina. Hon gillar inte att lägga ut bilder på nätet osv, men ja här är hon. Men vem vet hur hon ser ut nu? ;) Hon kanske blivit smällfet och svarthårig? Haha nä jag skoja bara, men somsagt, gamla bilder. <3
Bye bye Coca cola
| Postat i: Emis thoughts
1
Igår såg jag en dokumentärfilm om Coca Cola. Den finns typ ingenstans märkte jag så om ni vill se den så kolla genom swefilmer.com. Denna dokumentär fick mig att öppna ögonen, rejält. Jag har aldrig någonsin tänkt på vad ingredienserna egentligen är, varifrån kolasmaken kommer, vad den gör med våra kroppar. Jag tänkte ''äsch jag kommer ändå fortsätta dricka det hur äckligt det än är (sanningen alltså) '' men nej, jag kommer aldrig mer att dricka Coca Cola. Coca cola har ett hemligt recept som bara två personer i världen vet om. Basically så var det en morfin/kokain-beroende apotekare som skapade Coca Cola. Det innehåller extrakt av kokablad (kokain), ammoniak, syra, äckligt mycket socker och kemikalier, samt karamellfärg. Denna dokumentär var så GRYMT gjord, de visade hur mycket Coca Cola håller för sig själva, hur mycket mystik det är, hur de undviker människors frågor om ingredienserna, de visade att invånarna i Mexico inte har något vatten då Cola fabriken tar allt. Alltså, nej, jag är så jävla äcklad. De visade även hur lederna och tänderna samt hjärnan påverkas utav alla ingredienser som blandats ihop. Jag är så äcklad, så jävla äcklad. Tänk att jag druckit detta i mer än tio år, varje dag i princip. BARN dricker detta. Och hur kan en regering tillåta att en produkt lanseras och säljs där HELA innehållet inte står med? För det är väl en lag, att på baksidan så ska allt innehåll stå? Jag blir illamående. Aldrig mer.
hur går livet då?
| Postat i: Emis thoughts
2
Läste igenom massa gamla inlägg på min blogg och även kommentarer. Att man kan ha så fina läsare :)
Så hur går livet just nu? Jag ska vara ärlig, precis som jag alltid varit och mina läsare uppskattat. Livet är INTE en dans på rosor, man kan inte vara glad, positiv och älska livet varje jäkla dag. Det funkar inte, varje dag innehåller någon sorts irritation, ilska eller bitterhet. Vare sig det är om du missar bussen, råkar ta fel vattenflaska till träningen eller ramlar och skadar dig. Seriously. Jag mår just nu helt okej. Jag försöker att inte bryta ihop totalt pga jobb-problemet. Jag har vant mig vid att ha det mindre bra ekonomiskt, jag har alltid haft det så och för mig är det ingen ''oh my god-grej'' längre. Jag har lärt mig att leva med det. Visst, det är tufft, otroligt tufft, men efter regn kommer solsken, förhoppningsvis. Jag söker jobb som en dåre och jag kan FAKTISKT säga att jag är stolt över mig själv som inte gett upp hoppet än, hehe. De senaste dagarna då det varit soligt och skönt har jag iallafall mått bra. Varje gång en negativ tanke besökt mig har jag bara kastat den och tänkt på något annat istället. Just nu tänker jag mest på One love kryssningen, jag tänker på att vi ska vara med i en musikvideo och så tänker jag på att vi ska göra audition för en festival i sommar. That's it. De sakerna gör mig glad. Självklart gör min kille mig lycklig och glad, likaså Hana min fina vän. Men jag menade lite ''outside the box''. Jag vet att jag alltid sagt åt folk att det är okej att vara ledsen, att man blir starkare om man hinner sörja, vad det än gäller. Och så är fortfarande fallet. Det är okej. Men låt det inte ta över ditt liv. Även om mina problem gjort det nu då jag förlorat rätt mycket den senaste månaden. Bara att försöka resa sig upp igen. Låt det ta sin tid. Släpp in solen och se ljuset.
Nu babblar jag på som vanligt. Ville bara skriva av mig i min lilla internet-dagbok. Förresten, jag saknar er mina fina läsare som alltid kommenterade och stöttade mig, vart har ni tagit vägen? Det var så kul att kunna ''kommunicera'' med er. Puss!
on and off
| Postat i: Emis thoughts
3
Ett tag har ju min blogg varit på och av, jag har uppdaterat mycket och sen har jag försvunnit. Men vissa inlägg vill man inte ha kvar här, så då är det bättre att det står tomt. Just nu behöver jag verkligen tänka igenom ett & annat..
Grejen just nu är att jag är så trött på att folk springer ut ur mitt liv, gång på gång. It's tearing me apart. Speciellt när det är personer man trodde att man aldrig skulle förlora. I dagsläget har jag två personer kvar i mitt liv, som jag umgås med och som bor nära. Min fina kille och min fina knäppa vän. Det gör självklart ont i mig. Men när jag tänker efter, så har jag alltid varit själv. Jag har aldrig haft ''tjej gäng och tjejkvällar'', jag har aldrig varit populär och jag har aldrig blivit prioriterad. Jag var den flickan som köpte en basketboll och kastade den mot en vägg för att den sedan skulle studsa tillbaka i mina armar. Jag var den flickan som hade en fotboll och rullade ner den för en backe för att sedan hämta den igen. Jag är den flickan som stod ute i regnet med regnkläderna och plaskade i vattenpölarna medans mamma kollade på. Helt själv. Jag har så starka minnen utav allt detta. Hur jag alltid blev vald sist till t.ex uppgifter där man skulle vara två&två, hur ingen ville leka med mig efter skolan för att de hade egna vänner, you know the story. På den tiden var det jobbigt, men nu när jag tänker på det gör det ännu mer ont.
Men för ett tag sedan var det en person som kramade om mig och sa ''Emilia, du är nog bäst på att vara själv, du är stark utan alla andra, det är nog därför Gud bokstavligen kastar ur dessa personer i ditt liv, du har de äkta kvar''. Och, lite så känns det. Även om jag hatar att vara själv och blir ledsen av tanken att inte ha någon som verkligen kämpar för att vara MIN vän, så är detta kanske bäst för mig? Jag har tänkt och funderat, min personlighet? Nej, jag är en lugn tjej, jordnära liksom. Folk säger alltid att man kan vara sig själv och hålla sig lugn i min omgivning. Men då tänker jag fan, shit jag måste vara världens tråkigaste människa haha, fast..jag är jag. Och jag tänker inte ändra mig för att få vänner, då är det ju inte jag, så vad är poängen med det hela?
Det jag försöker säga är att, detta är nog bäst för mig. Bara ha de närmsta. Mamma, killen. Hana, danstjejerna. Självklart har jag vänner, men det är inte personer jag umgås med dagligen, t.ex min fina Cissi, min fina Frida, Jackie, Emma, Darian..ni fattar. MEN. Själva utmaningen nu är att acceptera detta, för det är inte förräns nu jag INSETT. Så, jag behöver bara lite förståelse från alla som kan tycka att jag är otrevlig eller något, för jag känner mig inte som den gladaste människan precis, vilket ni kanske kan förstå. Thehe. Jag skriver igen när jag har något kul som jag vill föreviga på internet, som jag brukar. Puss på er :)
Answering a question
| Postat i: Emis thoughts
0
Jaa, vad är svaret på denna fråga? Jo jag kommer att svara kindness. Sålänge man är trevlig mot andra får man kärlek och glädje tillbaka (om det inte är nån bitch med pms haha) . Jag är ingen sån person som kan kolla snett eller stirra oförskämt på någon for no reason, aldrig varit heller. Det var inte så jag blev uppfostrad och thank god. Har jag en dålig dag låter jag det aldrig gå ut på främlingar. Aldrig. Hur mycket jag än vill slå dem på käften lol. Alla gånger jag jobbat/praktiserat har jag alltid lyckats hålla mig trevlig och glad. Jag tycker inte alls att det är svårt, det kommer naturligt. Mina problem är mina problem, inte andras. Ibland måste man släppa dem och komma ihåg att ingen i din omgivning vet. Så när jag nu jobbat eller praktiserat har jag alltid gett mina bästa svar, finaste hälsningar och det största leendet jag bara kan ge. För let's face it, det kommer man jävligt långt med. Ni vet själva hur det är när man handlar och kassörskan är FETT otrevlig. Kul...not? Haha, helt sjukt. Jag är rätt glad att jag är en trevlig person in general. Annars skulle det handla väldigt mycket om karma!
Och hur kan man förändra ''världen'' till en gladare plats dårå? Jag vet inte riktigt, men jag brukar ofta ge komplimanger till folk jag inte känner. T.ex om jag ser någon med otroligt fina ögon, någon snygg väska eller ja, vadsomhelst. Prova det! Folk LYSER upp verkligen, man blir själv tusen procent gladare. Och snälla, råkar ni gå in i någon eller liknande, säg inte bara ''oj'' och gå förbi. Försök att få upp kärleken och få ut något i stil med ''Oj förlåt, gick det bra?''. TRO mig, det är miljoner gånger bättre än ett oj. Och typ, om ni ser någon stirra på er, eller om någon ser ledsen ut; le mot dom. Ett trevlig, kärleksfullt leende. Det brukar jag göra och man får så mycket olika reaktioner. Jättekul. Ja..nu har jag predikat klart haha. Gillar denhär sidan med massa frågor/ämnen. Man tar sig en riktig funderare :)
what am i longing for?
| Postat i: Emis thoughts
0
Hittade en sida..håll musen över en av stjärnorna och skriv ner/fundera över det ämnet som visas. Jag höll musen över en lila stjärna där det stod ''What are you longing for?'' och ja, då svarade jag på det! Klicka här om ni har tråkigt och vill prova något nytt!
What am I longing for?
Det jag verkligen, verkligen, verkligen längtar efter just nu är att få ett jobb. Har jag ett jobb så har jag rutiner. Jag slipper vara uppe till 4-5 på morgonen, slipper sova bort hela min dag och jag slipper vara så energilös.
Man går upp, äter frukost, jobbar, kommer hem, myser, äter, duschar och sover. Tyyyyyyyyp. Sen har man två dagar där man kan göra exakt vad man vill. Hur nice? När jag får jobb vill jag kunna ge min mamma pengar så att vi allid har mat på bordet.. Sen har man ju funderat på att lämna fågelboet, bli vuxen, hitta en roommate kanske, hehe. En sak som jag verkligen vill är att spara pengar till en yrkesutbildning samt resa. Jag vill se världen. Jag har alltid varit fast i denna förort och jag vill se saker, kulturer, historia, jag vill se så mycket. Utforska, uppleva. Inte bara sitta här i Vårby och se samma tråkiga saker varje dag. Jag är ingen person med många vänner eller mycket att göra förutom dansen. Det låter säkert helknäppt, men gud vad jag önskar mig ett jobb. Bara jobba i typ ett år, och sen plugga, för att sedan kanske starta ett eget företag eller arbeta med det man verkligen brinner för. You know?
Det jag verkligen, verkligen, verkligen längtar efter just nu är att få ett jobb. Har jag ett jobb så har jag rutiner. Jag slipper vara uppe till 4-5 på morgonen, slipper sova bort hela min dag och jag slipper vara så energilös.
Man går upp, äter frukost, jobbar, kommer hem, myser, äter, duschar och sover. Tyyyyyyyyp. Sen har man två dagar där man kan göra exakt vad man vill. Hur nice? När jag får jobb vill jag kunna ge min mamma pengar så att vi allid har mat på bordet.. Sen har man ju funderat på att lämna fågelboet, bli vuxen, hitta en roommate kanske, hehe. En sak som jag verkligen vill är att spara pengar till en yrkesutbildning samt resa. Jag vill se världen. Jag har alltid varit fast i denna förort och jag vill se saker, kulturer, historia, jag vill se så mycket. Utforska, uppleva. Inte bara sitta här i Vårby och se samma tråkiga saker varje dag. Jag är ingen person med många vänner eller mycket att göra förutom dansen. Det låter säkert helknäppt, men gud vad jag önskar mig ett jobb. Bara jobba i typ ett år, och sen plugga, för att sedan kanske starta ett eget företag eller arbeta med det man verkligen brinner för. You know?
while i'm cooking
| Postat i: Emi pics, Emis thoughts
0
Medans jag lagar mat får ni en bild på mig så länge, från i lördags! Visst har mitt hår blivit ljust? Det kommer bli ännu ljusare med tiden sa frisören. Woo!
bekräftat å klart!
| Postat i: Emis thoughts
1
Dagen efter julafton bev jag riktigt glad. Ni vet ju hur jag slutat gå runt så sminkad och börjat trivas mer? Vi satt och käkade hos mormor när min kusin plötsligt sa ''Emi, du är osminkad!'' Då mamma svarade med ett ''Vadå hon är ju alltid osminkad''.
HERREGUD vad skönt det kändes att få det bekräftat. Jag har hela tiden trott att det bara är jag som känner att jag är osminkad och att folk inte ser det som jag. Men nu var det tydligen så. Det är flera som har sagt att jag ser mycket mer naturlig ut nuförtiden och woooow vad glad det gjorde mig. I vissa lägen vill jag vara en såndär brud som sminkar sig varje dag å är asvacker men helt ärligt så är detta så bra för mig. Har vant mig så mycket att när jag väl har smink så känner jag mig inte som mig själv, haha. TVÅ månader tog det. BAAM. Så jävla stolt att jag vågade och klarade det. Från att ha solpuder, hårt ifyllda ögonbryn, mascara och eyeliner VARJE dag till att bara sätta lite rouge och mascara när jag går ut på stan. TÄNK vilket steg, haha. Jag tycker faktiskt att ni som känner att ni börjar bli eller är beroende utav smink ska testa min metod. Skippa/minska alla grejer gradvis och tillslut kommer ni älska er själva precis som jag. JAG LOVAR. Detta är nog det bästa jag har gjort.
oldie
| Postat i: Emis thoughts
0
Instängd i mitt eget kött och blod. Tar två steg bakåt fastän att jag egentligen vill springa allt vad jag har framåt. Håller tillbaka fastän att det inte existerar varken någonting eller någon med tillräckligt stort emotionellt värde att leva miserabelt för. Ställer frågor fastän att svaren är inristade strax ned till vänster om mitt hjärta för att jag aldrig skulle ha chansen till att glömma dem. Fria själar och vilda hjärtan. Iväg måste jag bege mig ty det är där jag hör hemma.
Det där såret som magen innehar, och som rivs upp för varje dag som ser densamma ut som den förra, kommer att sluta smärta så fort kraven uppfylls. Sluta backa två steg bakåt och spring som om att du blev jagad av vargar och den enda vägen var framåt. Ty här finns det ingenting att längta efter, den trånande lusten och det hårt bultande hjärtat som suktar spänning hör inte hemma här. Här finns det bara en längtan. En längtan om att fly och försvinna tills den fria själen är fri och det vilda hjärtat är vilt. Tills jag är på flykt i en ovisshet som bara kan stimulera en sådan person som är sådär som jag är. Upprymdheten över att inte veta vad som väntar bakom nästa hörn, och där är jag hemma
Tankar
| Postat i: Emis thoughts, Emis world of dance
0
Ja läste igenom min gamla blogg och såg massa inlägg från när jag dansade på Marikas. Shit, det fick mig att tänka så himla mycket. Jag hade ju uppehåll från dansen ett långt tag när jag slutat med pardans & balett. Sen uppmuntrade min killkompis Gogge mig att börja dancehall eftersom jag ändå lyssnar på det så pass mycket. Ja var skeptisk, men jag fick en kurs av min mormor på Marikas just to try how it feels. På den tiden visste jag inte vilka skolor som var bra eller ej men jag var överlycklig för att få dansa igen.
Ja gick på Marikas, mådde så jävla bra, lärde känna Jonas, Emma, Cissi, Giannina och många fler. Gud vilken härlig tid! Sen bytte jag till The voice med Cissi och där började jag inse att det inte var pure dancehall jag körde. Så jag började kolla på klipp på youtube varje dag, varje kväll. Lärde mig massa namn på steg, artister och dansare. Tillslut vågade jag stå längst fram på klasserna för att jag var så pass säker på vad jag gjorde. And that's good, för sen uppmuntrade Jonas mig att söka in till något crew. And so I did! Jag kom in i AQceS, trots att jag velat vara en del av Blackout Family ett bra tag. Men jag stannade kvar och njöt medans jag kunde, lärde mig ännu mer och kom närmre Frida som jag varit bekant med från The voice typ, tyyyyyp, haha. Men senare, denna termin fick jag ett wake up call och tog tag i saken, följde bara min dröm. Provdansade i två dagar och jag kom med i Revolution. Alltså, lord have mercy; Så lycklig som jag var den kvällen och fortfarande är, har nog mååååånga svårt att förstå.
Jag har haft en jäkla resa när det gäller dansen, men jag är stolt över mig själv, jag har lärt mig så mycket själv, för att jag velat, för att jag haft ett mål och pushat mig själv. Jag har varit min egna coach. Så under två års tid övade jag hela jäkla tiden och jag kom med i Rev. Pure fu*kin happiness.
lycka
| Postat i: Emis thoughts
0
För när man känner att man bara vill skrika utav glädje och låta hela omvärlden få höra det, då är man lycklig. Det finns inget stopp och ingen pausknapp. Det bara kommer. Naturligt. Man står där och ler som ett fån, utan en aning. Man vet inte varför, men med ett djupt andetag tar man emot det. Man ler och viskar till sig själv hur bra det faktiskt är. Att det är värt att vänta på sin tur. Att allting kommer, sakta men säkert. Att vandra omkring och övertänka, att yra omkring och hoppas, det hjälper till någon viss procent. Men att göra saker själv, that's the progress of being happy. Och när man nått den punkten då allting känns som ett paradis fyllt med blomhav och glittriga bakgrunder, då är det dags. Bara att fortsätta. Gå samma väg, samma stig, samma ruta.
