Ja läste igenom min gamla blogg och såg massa inlägg från när jag dansade på Marikas. Shit, det fick mig att tänka så himla mycket. Jag hade ju uppehåll från dansen ett långt tag när jag slutat med pardans & balett. Sen uppmuntrade min killkompis Gogge mig att börja dancehall eftersom jag ändå lyssnar på det så pass mycket. Ja var skeptisk, men jag fick en kurs av min mormor på Marikas just to try how it feels. På den tiden visste jag inte vilka skolor som var bra eller ej men jag var överlycklig för att få dansa igen.

 

Ja gick på Marikas, mådde så jävla bra, lärde känna Jonas, Emma, Cissi, Giannina och många fler. Gud vilken härlig tid! Sen bytte jag till The voice med Cissi och där började jag inse att det inte var pure dancehall jag körde. Så jag började kolla på klipp på youtube varje dag, varje kväll. Lärde mig massa namn på steg, artister och dansare. Tillslut vågade jag stå längst fram på klasserna för att jag var så pass säker på vad jag gjorde. And that's good, för sen uppmuntrade Jonas mig att söka in till något crew. And so I did! Jag kom in i AQceS, trots att jag velat vara en del av Blackout Family ett bra tag. Men jag stannade kvar och njöt medans jag kunde, lärde mig ännu mer och kom närmre Frida som jag varit bekant med från The voice typ, tyyyyyp, haha. Men senare, denna termin fick jag ett wake up call och tog tag i saken, följde bara min dröm. Provdansade i två dagar och jag kom med i Revolution. Alltså, lord have mercy; Så lycklig som jag var den kvällen och fortfarande är, har nog mååååånga svårt att förstå.

 

Jag har haft en jäkla resa när det gäller dansen, men jag är stolt över mig själv, jag har lärt mig så mycket själv, för att jag velat, för att jag haft ett mål och pushat mig själv. Jag har varit min egna coach. Så under två års tid övade jag hela jäkla tiden och jag kom med i Rev. Pure fu*kin happiness.