Den 29 juni 2017 kom dagen jag egentligen aldrig tänkt skulle komma.

Varför har jag valt att skriva om det på bloggen? Jo, för att skriva av mig känslor och förklara för mina närmsta som läser, hur Borderline ser ut i MITT fall, blandat med mina personlighetsdrag. ''Grunderna'' i Borderline är likadana för de som har det, men sen finns det annat som är en bonus, eller tvärtom.

 

Under hela mitt liv (men främst sen jag var 12 år gammal) har jag känt att jag är annorlunda. Att jag inte passar in, att ingen skulle sakna mig om jag försvann. I alla umgängen och alla relationer jag haft, har jag känt så. Ifrågasatt vem fan jag är, vad jag tycker om, vad jag står för, värderar. Försökt bete mig annorlunda så att folk tycker om mig, för att jag är som dom. Och jag har utvecklat ett mönster som klart och tydligt syns och förstör det mesta som kommer i min väg, i mitt liv. Jag har alltid fått höra att jag är lat, att jag överdriver, att jag är en dramaqueen, att jag inte kommer komma nånstans i mitt liv så negativ som jag är. Jag har fått höra det så mycket att jag tillslut trodde på det själv och börjde se mig själv som en värdelös människa, i ALLT jag gjorde och ALLT jag sa. Aldrig haft ett självförtroende och aldrig trott att människor som tycker om mig gör det för den jag är. Dom kanske bara vill vara snälla. 

 

Jag har aldrig tänkt så långt, att jag, skulle kunna ha en diagnos. Tänkte bara; äsch, jag är en ond, självisk och psykopatisk människa. För det är i princip det jag fått höra dag in och dag ut. Men sen gick åren och jag märkte; något var fel. Jag förstörde alla mina relationer, förstörde helt enkelt allt som gick bra för mig. Hur? Varför?

 

Jo, när man har Borderline, finns nästan inget stopp, ingen självkontroll. Känslor styr ens liv, känslor man inte kan kontrollera hur mycket man än försöker; och därifrån är självskadebeteende ganska vanligt. Man har nästan inga identitetskänslor och tvivlar på vem man egentligen är. Man reagerar snabbt, man håller kvar vid saker mycket längre. Man har helt enkelt mer känslor än andra och därför känner man saker djupare. Man är livrädd för att bli övergiven, och därför kan man själv välja att lämna nån eller något för att slippa att bli lämnad. Man har starka impulser. Impulser som man tror är rätt, det man vill. Tex vill man starkt undvika vissa situationer, platser eller personer. Borderline styr ens hjärna och man har brutala tomhetskänslor. ''Varför finns jag? Tycker folk om mig? Eller tycker dom att jag är jobbig för att jag mår som jag gör?''

 

Jag har väldigt länge isolerat mig själv. Anledningarna är väl att; jag tror att folk (på bussen, tunnelbanan, i affären, vänner, familj etc) ser det som händer inombords, inom mig. Att dom dömer mig, ser ner på mig, ser ner på allt jag gör och anser att jag är en wannabe, inte tillräcklig, konstig, jobbig, i vägen. Känns som att folk blir arga på en, när man mår dåligt, inte orkar gå ut eller umgås där det är mycket människor.  Det är en hemsk känsla att behöva ha. Man jämför sig ständigt med andra och försöker alltid att passa in, allt för att bli accepterad och omtyckt. En enkel sak, som tex min dans; kan köra ner mig i botten pga alla tankar och känslor man inte kan sortera eller själv ens förstå. En enkel sak som att publicera ett foto eller en video, kan starta tankar som; Dom tycker säkert jag är fin, men inte tillräckligt. Dansen är säkert bra, men inte tillräckligt. Inget jag gör känns tillräckligt för att bli älskad och accepterad som andra, inte tillräckligt duktig eller ambitiös. Inte tillräcklig för att kunna ha som sin kompis, för att ha en i sitt liv. Förut var jag mer social när jag var med folk, jag la upp massa foton, gjorde allt jag kände att jag ville göra. Nuförtiden granskar jag allt. Är det här okej? Eller är det för mycket? Ska jag radera eller hålla kvar? Vad tänker dom?

 

Vänner har kommit och gått, och ibland undrar jag; har dom lämnat mig, för att jag var den jag var? Eller växte vi ifrån varann? Har så mycket frågor som jag aldrig kommer kunna få svar på, vissa dagar känns det bra, det behövs inte, det är historia. Vissa dagar är svar allt man vill ha. För att kunna pussla ihop sitt liv, se vart det gick snett, varför jag står här utan dom vännerna jag trodde var förevigt, för att kunna gå vidare.

 

Sen jag fick diagnosen har mitt liv vänt. Nu vet jag varför folk inte förstår mig och det jag känner. Jag vet nu varför jag har svårigheter med saker som normala människor anser jättelätta. Jag vet varför jag knyter mig fast så hårt i relationer, vet varför alla bekräftelsebehov från alla finns där, och acceptansen. Vissa saker har jag börjat acceptera o leva med; att jag är tillbakadragen, inte har många vänner, inte är nån som man vill lita på, hålla kvar eller älska. Min barndom har mycket med dethär att göra.

 

Det sjuka är att jag alltid velat bli sedd som en glad och positiv tjej. En hjälpsam och pålitlig tjej/vän. Och jag har försökt, har gått i terapi, har läst självhjälpsböcker, kollat peppande dokumentärer, föreläsningar, tränat tankarna in i olika tankemönster och en period även låtsats att jag mår bra, låtsades så mycket att jag tillslut trodde på det själv. Men lika fort som jag går in i det, lika fort tappar jag det. 

 

Jag är inte borderline, borderline är inte jag. Men den finns där, och för att underlätta just under de svåra dagarna och kunna skoja om saker/mig själv, har jag ett ''alter ego'', inte borderline-emilia, denna gång döper jag mitt borderline-jag, till Lola. Ja okej lite skumt, men sån är jag. Och när Lola kommer fram, det är då jag kliver åt sidan och hamnar i nå sorts ''koma'' och låter henne ta över, förstöra. För hon har mer makt och en starkare vilja. 

 

Jag kommer att påbörja en behandling i höst. Något jag fruktar, för hur ska jag egentligen någonsin kunna acceptera, att jag är ''sjuk''? Okej det blev en rörig text, tappar tråden hela tiden, men det är lite så det blir, eftersom man är fast i sina 1238746 miljoner tankar.