Jag vet inte vart jag ska börja..

 

Igårkväll låg jag i min säng med Tiger i några timmar, bara kollade på honom, pussade på honom, kliade på hans mage där tumören var och fällde några tårar. Imorse vaknade jag upp med en klump i magen. Hörde hur han snarkade under min säng (han sov mycket där på sistone) och jag ville bara dö. Men jag gick upp, satte honom i kattväskan och vi åkte iväg till veterinären. Innan sprutan tog jag honom i mina armar, pussade honom och tårarna bara sprutade. Mammas blick sa mer än tusen ord och det gjorde så ont. Kände mig förlamad. Satte honom på bordet, höll min panna mot hans, höll hans tass och kände hur han sakta försvann, bara slutade fungera. Veterinären sa tyst ''så..'' och jag ville inte gå bort. Bara höll hans tass som genast blev iskall. Kände hela tiden på mig att han skulle röra lite på sig, men mamma tog tag i min axel och drog bort mig. Bordet var helt blött av mina tårar. Vi sa hejdå och gick. Aldrig, aldrig, aldrig känt att mitt hjärta varit så tungt. Aldrig.

 

Fick honom när jag var 3 år gammal. Jag växte upp med honom, han har sett allt som vi sett. Hela släkten såg honom som en familjemedlem. Katten som älskade popcorn, gurka, chips, lakrits, haha. Minns när vi hade fiskar, han brukade ställa sig mot det och dricka vattnet ur akvariumet, knäppis. Minns hur han alltid fick leva på höga höjder när vi hade Dino för Dino älskade Tiger men Tiger kände nog iiinte likadant. Nu är dom nog i himlen tillsammans och busar, eller nåt..

 

Så tomt här hemma, ska börja ge bort hans saker, ta bort hans matställe. This is just so unreal. Det har bara gått två timmar och jag känner fortfarande att han ska komma in i mitt rum närsom och hoppa upp i sängen.