Det finns ingen större eller mäktigare kärlek än min kärlek för dans. Det går inte att beskriva med ord hur det känns att kliva in i en danssal och bli ett med musiken. Dansen är min livspartner, min luft, styrkan i mitt liv. Jag är en liten prick i detta universum, men att dansa har gjort mig till något mer. Det har gjort mig till en människa. Jag utvecklas som person och som dansare varje dag med hjälp utav mina mål och drömmar. Mitt tankesätt och mina egenskaper har formats utifrån det jag åstadkommit hittills. Jag lär mig mer av mig själv och om mig själv. Detta är bara början. Jag ser fram emot att få uppleva så mycket mer, att få den kunskapen jag saknar, att få leva som jag borde.

 

Men livet är inte en dans på rosor. Vi dansare lever ständigt i oro. Bara för att dans är underbart betyder det inte att det är lätt. Så denna oro finns. Speciellt för mig. Kommer jag ha råd? Finns det pengar till att göra det jag älskar? Svaret är nej. Men med hjälp och viljekraft går det. Jag är just nu i en position där jag inte vet om jag kommer att dansa just på grund av pengar. Min familj, rättare sagt min mormor har alltid varit stöttande och hjälpt, men det räcker nu. Vad gör man? Jo, livet går vidare. Jag älskar att dansa, jag älskar allt som har med dans att göra. Så, välgörenhet, någon? =]