Instängd i mitt eget kött och blod. Tar två steg bakåt fastän att jag egentligen vill springa allt vad jag har framåt. Håller tillbaka fastän att det inte existerar varken någonting eller någon med tillräckligt stort emotionellt värde att leva miserabelt för. Ställer frågor fastän att svaren är inristade strax ned till vänster om mitt hjärta för att jag aldrig skulle ha chansen till att glömma dem. Fria själar och vilda hjärtan. Iväg måste jag bege mig ty det är där jag hör hemma.

 Det där såret som magen innehar, och som rivs upp för varje dag som ser densamma ut som den förra, kommer att sluta smärta så fort kraven uppfylls. Sluta backa två steg bakåt och spring som om att du blev jagad av vargar och den enda vägen var framåt. Ty här finns det ingenting att längta efter, den trånande lusten och det hårt bultande hjärtat som suktar spänning hör inte hemma här. Här finns det bara en längtan. En längtan om att fly och försvinna tills den fria själen är fri och det vilda hjärtat är vilt. Tills jag är på flykt i en ovisshet som bara kan stimulera en sådan person som är sådär som jag är. Upprymdheten över att inte veta vad som väntar bakom nästa hörn, och där är jag hemma