I början när jag och Tyson började ses hade jag sjukt dåligt självförtroende. Hade en lång, väldigt lång fulperiod. För någon månad sen började jag märka att den försvann mer och mer. Han har alltid försökt övertyga mig om att jag är bra som jag är, att jag inte behöver förändra mig, att jag är en perfekt version av mig själv. Jag var alltid den som sa ''sluta, du vill bara vara snäll'', men efter många filmer, låtar, olika bloggar, så har jag börjat älska mig själv igen, som jag gjorde förut. Jag har alltid gråtit över minsta lilla kommentar om hur smal jag är, men nu har jag accepterat att jag är en av de som har svårt med vikten. Visst stör jag mig på vissa saker, men dom är acceptrade nu. Folk får kolla hur mycket de vill, det finns så jävla mycket värre grejer att oroa sig för nowadays. Jag har slutat sminka mig varje dag, jag har börjat läsa mer, jag har börjat tänka mer som en vuxen, tagit mer ansvar, tänkt ett steg längre. Jag är så tacksam över att min pojkvän hjälpt mig, med mig själv, min tro, hopp, allt egentligen. Han har fått mig att tänka så som jag gjorde förut. Den gamla Emilia är tillbaka, hon gick bara lite vilse.

 

Försök ta åt er utav andras ord, när andra vill hjälpa er. Och försök att inte påverkas mycket utav alla dessa we<3it, tumblr bilder på alla photoshoppade brudar med isblåa ögon, solbränd hy, asfeta rumpor o smala midjor. ALLA storlekar duger, så länge man har en fin insida. Helt ärligt. Okej omg så virrig text, men ville bara dela med mig utav mina framsteg och lite tips osv. Pusssss!