Goddagens! Då har vi hamnat på den sista dagen av dethär jävla skit året. Ja, SKIT år är exakt vad det har varit. Dethär året har jag fått stå ut med så mycket KAOS. Utav 365 dagar har jag varit gråt-fri i kanske...50 dagar? Jag har fått stå ut med grov mobbing, stormiga relationer och brutaaala svek. Något jag än idag bearbetar. In och ut på kliniker, sjukhus, vårdcentralen, träffat kanske 15 psykologer och läkare osv. Jag fick min diagnos, började min behandling och började på riktigt att tänka på vad jag ska göra med mitt liv. Sen studenten för 4 år sen har jag verkligen bara irrat omkring och varit..vilse. Jag har aldrig isolerat mig så mycket som jag gjort dethär året. Aldrig. Har träffat vänner vid MAX 10 tillfällen, knappt gått ut. Bara hatat mig själv. Mitt snea osymmetriska jävla ansikte, min kropp, mina kläder, mina val, hur jag pratar, hur jag äter, ALLT. Såhär självkritisk har jag aldrig varit, men jag tror att jag vet vad det beror på. Dock vill jag inte skriva om det då personen/personerna kanske läser min blogg och det är liksom ingen ide att dra upp gammal skit längre.

 

Mycket som hindrat mig ifrån att kunna vara den jag vill vara, mycket jag lärt mig utav mitt mående, lärt mig ordet ACCEPTANS till min diagnos. Och nu är det JOBB som gäller. Jobba på mina känslor, jobba på relationer, jobba på självkänslan och självförtroendet, jobba på att ta varje dag som den kommer, jobba på att SLAPPNA AV. Jag har valt att ''kasta'' vissa personer ur mitt liv helt enkelt för att dom relationerna varit FETT ohälsosamma för mig och jag har känt bland många ''vänner'' att..jag är inte deras vän, egentligen. Det är bara jag som ser det så. Naivt tänkande. Jag har en tendens att ge ALLDELES för mycket fokus åt andra än MIG och MITT mående. Helt ärligt, jag ÄR hellre själv än att tvinga mig in i giftiga vänskaper, relationer, jobb, platser, etc. Jag hoppas verkligen att 2018 ger mig en bättre syn på livet, perspektiv. Jag är tacksam för alla prövningar ändå för dom har fått mig att inse att jag är så jävla stark. Att jag klarat mig igenom detta år med min diagnos och mina svårigheter utan att ta mitt liv..det har inte varit lätt. Men jag har inte gett upp. Jag duger. Jag tror att jag duger iallafall. Och jag lever än.